Free e-text of ""Saemre folk"" by Daniel Sten.
EN BERAeTTELSE
Af
Daniel Sten [Ina Lange]
I. MODERN. -- II. SONEN. -- III. DOTTERN.
Foerst publicerad av Albert Bonniers Foerlag 1885.
TILL
FRU ANNE-CHARLOTTE EDGREN
_Fru Edgren!_
Jag taenker Ni aennu mins det besoek vi en gang gjorde i "ett hem"!
I det lilla koeket der herrskade en ordning, som hvarje husmor vael foerstar att uppskatta, och man omtalade foer oss, att den alls icke vackra eller unga qvinna, som vi sago der, och som hade inraettningens matlagning om haender, aennu var aelskad af en man, som redan i femton, tjugu ar svaermat foer henne.
Ock hur foervanades vi icke, da man vidare omtalade, ait hon, denna samma qvinna, foeremalet foer sa trogen kaerlek, under en tid af naera 10 ar varit under polisens uppsigt.
Denna korta historia, hvars boerjan och slut vi icke hoerde, intresserade oss bada. Jag kunde icke lata bli att taenka pa henne, och sa formade sig naestan mot min vilja beraettelsen om hennes foeregaende. Foerst hennes ursprung -- modern finska, fadern ryss, -- sa hennes foerutsaettningar, hennes omgifning och slutligen hennes oeden, som en naturlig foeljd af hennes halft oesterlaendska blod. Jag ville i allt detta soeka ett foersvar foer henne, en foerklaring.
Men -- jag misslyckades. I staellet foer att bli foersvarare, dref min sanningskaerlek mig till att anklaga.
Och jag fann blott ett slags foersoning i denne bondes envisa och besynnerliga, men roerande trohet.
Sa tag emot den som ett minne, min lilla beraettelse. Och tillika min beundran foer hvad Ni gifvit oss godt och sant ur lifvet, sadant Ni sett det!
�Foerfattaren�.
MODERN.
Gud vet hvarfoer hon gifte sig med Rellu-Calle, han var ju sa foerskraeckligt ful. Naer man fragade henne derom pa samvete, hade hon alltid samma svar: "Nagon skulle vael ta hand om kraeket, och naer ingen ann ville ha'n, sa..."
Om han hade kunnat foersoerja henne, sa hade det kanske varit ett skael. Men det kunde han inte. Bara till haelften. Han var foer klen till _en_ mans arbete och hade egentligen bara en half karls kraft. -- Ryggen var midt itu redan da jag foeddes, -- sade han sjelf; -- och naer de skulle lappa ihop'en, blef det galet. -- Puckeln var ovanligt svar, sned och hoeg. Hufvudet stack upp mellan axlarne med ett har, borstigt och okammadt; stora oeron, roeda och dessutom utstaende liksom handtagen pa en kruka, visade sig mellan hartestarne. Han hade en liten naesa, som gick och sloek luft och regn utan allt slags naturligt skydd. Man kunde se honom den vaegen rakt in i halsen, pastods det.
Nagon skoenhet var han saledes icke. Och hon tog honom aenda. Menniskan var rent af galen, ja, man sade att hon friat sjelf. Da var hon nitton ar, sag ut som "folket goer mest", var flink och dugtig; det var ingen af tjenstepigorna, som gjorde de grofva sysslorna uppe pa herrgarden sa bra som hon.