Free e-text of ""Saemre folk"" by Daniel Sten.
Det var ett par usla hus. Foerfallna, gra och osnygga. Staendigt lika smutsig var garden och vaegen derutanfoer. Naer solen sken, stank den torkande, orenliga leran i vaermen, naer det regnade, stod hela garden och blaenkte, det var en svart, djup, bottenloes vaelling, soporna drunknade, till haelften i smoerjan och haer och der stack det fram en gammal kaenga eller en trasig tallrik. Pa ena sidan, hoegre upp, fans en liten taeppa, som kallades Rellu-Calles "traedgard". Der tvinade tva sma krusbaersbuskar, hvilkas baer liknade enkartar till storlek och kuloer, dessutom funnos der nagra solrosor. Dessa stucko djerft fram sina gula kronor, stirrade upp i skyn efter stralarne, spaerrade ut med bladen och stretade emot det oraettvisa behandlingssaett de voro utsatta foer, i det de sago sa sjukligt gula ut som det var dem moejligt. En potatisplanta stred om utrymmet med en frodig tobaksvaext, men torfvan var foer liten och de vantrifdes bada. Triumferande och stolt reste sig deremot en buske naesslor, de voro utan vidare pretentioner noejda med foerhallandena och straeckte sig sa hoegt som moejligt upp mot husvaeggen. Rellu-Calle hade glaedje af naesslorna, de trifdes bra och voro sa groena, att det riktigt gjorde honom godt i oegonen att se pa dem.
Han delade rummet med draengen och dennes familj. Det svarta, otrefliga rummet! Men om sommarn arbetade de ute, de andra, da kunde han sitta hela dagen ensam vid foenstret, der hans bord stod. Han arbetade sa flitigt han kunde. Svart om fingrarne och brun i ansigtet, satt han med sylen och soemmade det starktluktande kalfskinnet. Men det gick soemnigt. Hans natur var sa.
Hon deremot, hon lag pa golfvet i ingenioerens stora sal med de sex foenstren, skurade och fejade; hvit var hon i hyn och ren sa att hon sken, det var en lust att se pa henne, lika mycket hvad hon gjorde, antingen hon bakade, bryggde, stoepte ljus, vaefde eller tvaettade. Alltjemt var hon lika snygg och fin, linnet om hals och armar var hvitt och helt, kjolarne ordentliga och propra: hon var den baesta af alla pigorna.
Na, hon skulle nu ha honom. Dagen efter broellopet flyttade hon till torparbacken, och draengens flyttade ut. I sex dagar skurade, sopade, graefde, lappade, hamrade, spikade och fejade hon. Pa den sjunde graet hon. Men pa mandagen boerjade hon pa igen. Tvaettade, sydde och stroek. Rellu-Calle tappade becktrad och syl, han satt utanfoer pa garden med sitt bord och gloemde arbeta. Han gapade med sin stora mun in i den oeppna doerren, der hon syntes, hans hvita taender lyste, och hans oegon skeno af en glaedje, sa ny och stor, att han aennu ej kunde fatta den. Det blef icke mycket med hans arbete. Han funderade -- oefver sin lycka. Oefver alla verldens ting. Medan han sag pa henne, floego hans tankar -- langt bort.
En dag blef hans rock underkastad en noggrann undersoekning. Kajsa fann i fickorna nagonting, som skulle skraemt lifvet af en hufvudstadspiga. Men hennes kaensla foer honom var "langmodig och foerlatande", hon vaende ut och in pa fodret, innehallet sprang bort, allesamman, de voro kanske nio eller tio, de galopperade nedat garden, och Rellu-Calle sag med en undergifven blick den hardhaendta afskedshelsning hon gaf en, som icke ville i vaeg fort nog. Det var hans favorit, just denna halfvuxna, hans baesta kamrat, foedd och uppvuxen i rockfickan, en sa aelsklig tam en, och just den skulle doedas sa der omildt. Han hade dem kaera, dessa bruna "torrakaner", de foerstodo honom, han behoefde bara skrapa pa ficklocket sa kommo de fram, -- de visste genast, de kloka djuren, att de skulle ha frukost ... vattvaelling.
Nu var det slut med den froejden. Vaennerna voro borta och doeda allesamman. Hans kaerlek talde dock vid denna knaeck. Kajsa hade intet hjerta foer dessa varelser, som hon i sitt ofoerstand kallade "ohyra" -- men han foerlaet henne, och han teg. Hon piskade rocken, skrapade den med knif, tvaettade den med borste, vaedrade den och lappade den. Sa kom byxornas tur. Och sist aegaren sjelf.
Hon var med i bastun, basade pa med en ny qvast, skurade om honom, "baddade" och gned. Kamraterna foertaeljde, att hon lanat torparmors farsax, och att Rellu-Calles langa har strukit med intill sista straet. Hon sapade in hela hufvudet, och oaktadt det qvidande offrets alla qval hoell hon sa laenge pa, att han var alldeles hudloes af idel renlighet. Der fans icke en skugga af beck mer; ej ens pa fingrarne. Utan ett ljud klaedde han pa sig efter processen, kroep i sina nytvaettade underklaeder och gick vid hennes sida hemat, sa foega lik sig sjelf, att han icke raett visste hvad det var at honom -- han var visst icke "riktigt frisk".
Men om nagra dagar hade han skaffat sig nagot af sin foerra fernissa. Han drog in smoerjan utifran med stoeflarne, droep omkring med oljan och becket och smetade ner oefver allt. Kajsa kom in som en hvirfvelvind, sand och borste hade hon i baljan, kokande vatten fans det i kitteln. Rellu fick slaeppa till skinnet, en gang blef han litet skallad pa naesan, men det var af vada, det foersaekrade hon sa trohjertadt.
Och kom der nagra af hans forna vaenner ifran tegelbruket pa besoek in i skomakarstugan, sa var det maerkvaerdigt hvad det just da blef foer en bradska med stora bykgrytan i spiseln. Hon lade faerskt enristrae under grytfoten och -- nagonting var det alltid med spjaellet, det roekte in och det stank, man fick lof att ga ut och tillbaka dit hvarifran man kommit.
Hjelpte icke oset, sa blef det storskurning i stugan. Hela kittelns innehall toemdes i ett huj ut oefver golfvet, det angade, en het vag svallade oefver allt, det var att akta stoeflarne, annars braende det.
Och det gick inte an foer Rellu att ga ut med de andra, det var alldeles foer bradskande med "lilla froekens skor, som skulle lappas", det fick lof att bli faerdigt inom ett par timmar senast.
Sa fort kamraterna, de forna supbroederna gingo ut fran doerren, gick enrisroeken ut fran oeppnade spjaell, sa att det bolmade ur skorstenen, och skurvattensfloden torkade som genom ett underverk, tack vare viska och trasor. I staellet kokade der snart en puttrande ragmjoelsgroet i lilla jerngrytan, och Rellu fick en kyss af varma, fylliga laeppar. I Kajsas oegon spelade vid dessa tillfaellen ett lustigt, skaelmskt uttryck -- men foersvann fort igen.
Naer sommaren led, boerjade hon stundom se troett ut. Hon stred tappert lika fullt, stred med qvast, borste och viska, slet, stretade emot smuts och orenlighet, men -- det var ett drygt arbete. Han var van vid sitt, han var foedd i det, och det gick inte sa laett att aendra.
Det var en hop med ungar i rummet bredvid, de andra familjerna voro af hans sort. Orenligheten stod henne upp oefver oeronen, den kom utifran, inifran, traengde in oefverallt, bredde ut sig, foertaerde och foerstoerde. Hon motade, kaempade, foerst i godo, med leenden, med skaemt och med friskt mod. Men senare med tappadt kurage, troettnad energi, allvarsamt sinne.
Han var god emot henne och noejd med henne. Det forna var slut foer honom. Det nya var annorlunda, visserligen nytt, men aenda baettre.
Det kom nu foer tiden stundom en troetthet oefver honom vid arbetet. Han orkade icke, nu mindre aen foerr. Hon uppmuntrade och uppeggade honom, men -- det hjelpte icke. Hans armar slappnade, fingrarne slaknade af, prylen foell ur handen. Oegonen skymdes liksom af en dimma, han sag icke riktigt bra.
Om en stund gick det oefver, och han kunde ater boerja. Men det var baettre att se pa Kajsa. Hon tvaettade. Hennes hvita armar hade blifvit roeda. Hennes roeda kinder hade blifvit hvita. Och hennes friska fylliga laeppar voro ej mer sa blodfulla och strama. Lika fullt arbetade hon, hela dagen. Och halfva natten.
Men aenda var der stor fattigdom. Icke noed, nej, langt ifran, bara fattigdom. Alltid snyggt och renligt. Men Rellu trifdes aenda icke. Hans sjael trifdes, men kroppen ej. Hans oegon boerjade glaensa, af stilla lycka mahaenda, kanske af nagon feber, som han icke sjelf kaende. Hans bruna, smutsfaergade hy bleknade, hans har fick en liten skiftning i gratt ... det var kanske sapans foertjenst, eller ma haenda var det nagon ting annat...
Kajsa hade graeft ett djupt dike omkring hela Torparbacken och dessutom tvaersigenom garden. Smutsvattnet fick aflopp, leran torkade ut. Hon sopade och raefsade rundt omkring, lade upp en afskraedeshoeg bakom uthusen, ordnade hvar hon kunde. Hon vattnade "traedgarden", rensade den, klippte och styrde derinne.
Solrosorna gingo i froe. Det blef hoest pa allvar. En vacker dag somnade Rellu in vid laesten, satt och sof midt pa sjelfva foermiddagen. Det stackars hufvudet hade fallit litet framat, haenderna haengde slappt i skoetet pa honom. Hon knuffade till honom, skakade om hela den braeckliga gestalten, fick honom vaken och skrattade ett af sina forna skratt, naer han sa hjelploest ursaegtande sag upp till henne: -- Foerlat, hustru!